Igår publicerade Sydsvenskan en artikel där professor Anne
Sofie Roald beskrev förekomsten av ansiktsslöja som ett uttryck för kollektivt
kvinnoförtryck, och att det i egenskap av sådant, inte borde vara tillåtet att bära slöjan.
Jag håller med Roald om att tolerans mot extrema kulturella företeelser är
dubbelmoral. Mycket riktigt kan en och samma person inta den feministiska
hållningen när det gäller försvar svenska kvinnors rätt, för att i nästa
andetag inta den kulturrelativistiska hållningen som försvarar kravet på slöja
när det gäller kvinnor med en annan kulturell bakgrund.
Jag delar Roalds syn på problemet, men anser inte att ett
förbud är en lösning att föredra. När vi tittar på våra inhemska exempel där
kvinnor följer mer restriktiva direktiv, är det lätt att se problemet med
förbud. Ska man kräva att män har bikinitop på sig när de besöker badhus, eller
ska man kräva att kvinnor badar topless? Olikheten må vara ett uttryck för
förtryck, men ett förbud är inte en väg framåt. Totte Löfström föreslog att
inte heller män skulle gå med bar överkropp - han rent av hatar män som går med
bar överkropp - men det tar oss snarare på en friktionsfri väg åt fel håll.
När det gäller lika rättigheter oavsett kön, vill jag istället
slå ett slag för olydnaden, även om det inte alltid är den mest konfliktfria
vägen framåt. Jag beundrar verkligen de iranska kvinnornas hijabupprop där de
poserade utan slöja på sociala medier.
Kommentarer
Skicka en kommentar