måndag 15 januari 2018

Gäst i "Lördag hela veckan"

Jag hade nöjet att få vara med i avsnitt 37 av podcasten "Lördag hela veckan" med Lou och Ade, som släpptes idag. Jag får försvara mina politiska åsikter, vi pratar ganska mycket musik och en hel del skepticism.


Lyssna här: Herr Hesselbom Är Skeptisk

söndag 14 januari 2018

Skattepolitiskt handlar valet 2018 om det minst dåliga

Både finansminister Magdalena Andersson (riksdagen 2016) och statsminister Stefan Löfven (i budgetdebatt 2017) använt skattehöjningar synonymt med skatteintäkter, vilket är en ideologisk föreställning. Om det verkligen vore så att högre skattetryck alltid ger högre skatteintäkter, så skulle ingen kommun behöva gå back och Svenska staten skulle inte behöva öka sin skuld till utlandet, eftersom offentlighetens finansiella problem skulle lösas av höjda skatter.

Företag inom den privata sektorn strävar efter så hög vinst som möjligt, då ett av de primära syftena med att driva företag är att tjäna pengar. Tänk en bokhandlare som säljer 100 böcker per månad som genererar 10 kronor i vinst på varje bok, vilket ger 1000 kr per månad. Han skulle kunna höja priset med 10 kronor, och helt plötsligt göra 20 kronor i vinst på varje bok, vilket skulle ge 2000 kr/månad. Och med ytterligare en höjning på 10 kr, genererar han 3000 kr i vinst per månad. Men tillslut når man en gräns när han helt inte längre kan sälja 100 böcker, och där varje ny prishöjning ger färre sålda böcker. Någon kund kanske vänder sig till en annan handlare, någon kund kanske avstår helt från att göra sitt inköp.

Löntagare har ett skattetryck som ligger på ungefär 32 procent som betalas av arbetsgivaren till kommunen man arbetar i. I Vellinge och Kävlinge är skatten knappt 29%, i Härnösand och Sollefteå är den drygt 34%. Politikerna i Vellinge har sina skäl att inte sänka skatten speciellt mycket mer, trots att det skulle göra kommunen mer attraktiv att bo i, eftersom kommunen behöver sina intäkter. Och även om Sollefteå behöver öka sina skatteintäkter (de är t.ex. en stor mottagare av det statliga utjämningsbidraget som Kävlinge och Vellinge kommun är stora betalare av) så har politikerna sina skäl att inte höja skatten för mycket, eftersom det t.ex. kan bidra till avbefolkning. Statlig skatt betalas mest av företagare, och inte heller här kan man höja skatten för mycket utan att påverka den internationella konkurrensen negativt.

Att betala skatt är viktigt eftersom det offentliga sköter många viktiga samhällsfunktioner, som t.ex. utbildning och sjukvård. Att företagsklimatet är gott är också viktigt, eftersom det mycket skattepengar kommer från företagen och deras anställda. Men regeringen väljer ändå inte att höja skatten för mycket, och när regeringen höjer skatten, vilket föreslogs i budgetpropositionen 2015, så sker det med viss eftertänksamhet: "De skatteförslag som lämnas och aviseras i denna proposition kommer att bidra till att sysselsättningen och BNP dämpas något."

Om det inte är bra att ta ut för mycket skattepengar, varför använder vi skattepengar till så mycket annat än vår gemensamma välfärd? I Sverige idag finansieras särintressen, t.ex. religiösa organisationer, med skatt, och svenska staten bjuder en stenrik f.d. statskyrka på t.ex. insamlingen av medlemsavgiften, trots att de borde klara att samla in den själva, så som t.ex. Humanisterna måste göra. Jag tror att vi skulle kunna sänka skatten en aning, utan att skatteintäkterna påverkas negativt särskilt mycket - de kanske till och med ökar. Och genom att låta kommun och stat fokusera på det som är viktigt, kan vi minska behovet av skatteintäkterna en aning, och därmed sänka skatten ytterligare.

Själva sänkningen av skatten kan bidra till att minska klyftorna, genom att man sänker den för de ekonomiskt svaga, alltså de som skulle konsumera mer om konsumtionsutrymmet vore större. 32% skatt är trots allt mycket pengar för en städerska, men fullkomligt överkomligt för en datorprogrammerare, trots att datorprogrammeraren kanske betalar mer i kronor och öre - den sistnämnde har ju betydligt mer kvar i just kronor och öre, och det är faktiska pengar som är det som är värt något. Dessutom kan en lägre skatt öka konkurrenskraften med utlandet. Det gör att pengar kan skapas på försäljning av produkter och tjänster i högre utsträckning, och statsobligationer i lite lägre utsträckning.

Jag ser alltså bara fördelar med en förnuftig skattepolitik. Så varför är det så många i Sverige som vill ha höga skatter? Vad ser dessa för fördelar? Pengar är makt, och genom att staten samlar in medborgarnas pengar, flyttas makten från individen till staten. Staten kan leverera det sociala skyddsnätet, vilket är bra, och kan även punktmarkera sådant man tycker är bra. Dessutom kan bidrag ges till de som på grund av beskattningen inte har råd med sina förnödenheter. Ju hårdare man beskattar låginkomsttagare, desto fler behöver ha någon form av bistånd trots att de kanske rent av har en anställning, vilket skapar ett beroende till det parti partiet vars budget avsätter mycket pengar till bidrag.

Jag anser alltså inte att samhällets svaga med nödvändighet har mer att vinna ju högre skatterna är, utan att de har mest att vinna på att skattetrycket är rätt, eftersom det både är gynnsamt för kommunernas och statens intäkter, för marknaden och således för arbetskraften, och för de som står utanför, oavsett om det beror på oförmåga att jobba eller ofrivillig arbetslöshet. Idag är skattetrycket på Svenska företag 22%.

Att skära i statsbudgeten är inte svårt alls - staten har gott utgifter som är helt onödiga. Företagsskatterna är inte ett jättestort problem i Sverige. Jag som jobbar inom privata sektorn vet om att en mycket liten sänkning ger ett väldigt stort utrymme för nya investeringar och anställningar i landets medelstora företag, vilka är de företag som drar det tyngsta lasset. Men det är viktigt att sänka inkomstskatten med ett par procent, då den är orimligt hög. Det är dock inte lika enkelt att hitta onödiga utgiftsposter där - kommunerna är mer ansvarskännande än staten, förmodligen för att de är mindre enheter som står invånarna närmre.

Så även om jag tycker att regeringen missköter sitt jobb, så vill jag betona att Sverige inte sitter i sjön. Vi står stadigt, och ett exempel på det är vår utlandsskuld. Vi är skyldiga utlandet drygt 1200 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär 125 000 kr per invånare. Det kan jämföras med USA:s ständigt ökande utlandsskuld som 2015 var 20 biljoner dollar, alltså 62 000 dollar per invånare - ungefär en halv miljon kronor per invånare! Men å andra sidan har vi större skäl att vara försiktiga med att låna upp pengar, för räntan vi betalar är kopplad till utlandets framtidstro på Sverige. Vi kan garanterat inte komma undan med en skuld på en halv miljon per capita, och även om USA kan det, så kan inte heller de leva över sina tillgångar i all framtid.

Så det är med blandad förtjusning jag röstar blått i höst. Regeringen måste bort, men jag tror inte alternativet är speciellt mycket bättre. Det är själva maktskiftet som är viktigt, allt annat är en bonus. Det parti som vill ta ett omtag, kommer aldrig att vinna folkets sympatier - svenskarna vill förmodligen ha sina höga skatter.

tisdag 9 januari 2018

Jag tycker inte att Alexander Bard ska få sparken

Musikproducenten Alexander Bard sitter i juryn i talangjaktsprogrammet Talang i TV4. Häromdagen skrev Expressen att författaren Denise Rudberg vill att TV4 sparkar honom från programmet. Anledningen är att Bard "grovt kränker andra människor". På Instagramkontot "Tänkvärt" kan man läsa att Alexander Bard skriver att "Tänkvärt" är kontraproduktiva idioter, men framför allt har han kritiserat delar av kampanjen #MeToo, som jag personligen tycker är en alldeles utmärkt kampanj. Jag minns med fasa hur flera män utsatte 90 kvinnor för övergrepp i Köln på nyårsafton 2015-16, och hur misstrodda dessa kvinnor var. Att man nu pratar, är bra!

Rudberg tar "en annan profil" på TV4 (Martin Timell, min anmärkning) som exempel på en person som fick sparken, vilket får mig att tänka på de som hånskrattade under manifestationen mot våldtäkt i Fittja, december 2017.

Här har vi alltså att göra med tre män (varav den jag tog upp senast faktiskt är en grupp) som kan sägas "grovt kränker andra människor".

Fittjamännen har inte bara gett prov på avskyvärda åsikter, de har även konfronterat människor med dessa mot deras vilja. De har rent av stört en demonstration mot sexuella övergrepp. Även Timell har verkligen utsatt personer för saker mot deras vilja. Men säga vad man vill om Alexander Bard, han har ju inte gjort fel och aldrig (mig veterligen) utsatt någon för något sexuellt övergrepp. Ett klick på Twitters knapp märkt Unfollow, och man slipper höra hans åsikter.

Jag anser att rätt väg framåt är att säga vad man tycker om Bards åsikter, och varför. Inte bara på Twitter, utan gärna även i debattartiklar eller liknande. Jag erkänner att t.ex. nazister kan utgöra ett hot även när de inte bryter mot lagen, t.ex. genom subtila blickar och budskap, men från vad jag vet om Bard, så representerar han sina åsikter rättfram både på Twitter och från det jag har sett av honom i världen utanför.

Man har rätt att hålla med Bard, man har rätt att inte hålla med honom. Att ta till förminskande och stigmatiserande etiketter är alltid tveksamt, åtminstone när man själv är den som har rätt. Men att försöka förstöra för en person som inte gjort något fel, är dåligt, även när personen har fruktansvärda åsikter.

Om kontroversiella åsikter verkligen ger repressalier, som t.ex. att man får sparken, resulterar det i en osäkerhet i vilka av sina åsikter man törs uttrycka, vilket de facto innebär en åtstramning av yttrandefriheten för alla, inte bara för Alexander Bard. Därför försvarar jag gärna de som kritiserar Alexander Bard, men jag gillar inte att man uppvaktar hans arbetsgivare.

Uppdatering 2018-01-10: Mattias Svensson bjuder på civilkurage: "Jag vet var uppropsmakarna kan stoppa sin rättfärdighet. Jag vet bara inte om jag kan säga det längre utan att också mina uppdrag sägs upp."

fredag 5 januari 2018

Dags att förbjuda pornografi?

Både inom Feministiskt Initiativ och Centerkvinnorna diskuteras ett förbud mot pornografi. Dessutom kan man nu skriva på ett upprop om att "porrfilter" ska vara obligatoriskt i Svenska skolor. Jag är motståndare till förbud och filter, men jag talar inte i egen sak. Jag anser helt enkelt att man inte kan förbjuda sådant man inte gillar. Jag gillar inte att så många behöver göra aborter, men jag tror att man begår ett misstag om man anser att aborter därför ska förbjudas. Vi människor kan påverka varandra, bilda varandra och vara förebilder för varandra, och t.ex. kan aborter minska genom bra sexualundervisning och hög tillgänglighet av preventivmedel. Intresset för porr kan också påverkas, både i utsträckning och innehåll.

Om man lär sig att leva med sådant man inte gillar, kan vi få ett samhälle med mångfald, vilket är bättre och mer utvecklande än en konsensuskultur. Dessutom tror jag att den som vuxit upp i ett liberalt och frigjort samhälle inte har något vidare intresse av pornografi. Det är nog inte en slump att av de 8 mest porrkonsumerande nationerna är 6 muslimska. På första respektive andra plats ligger Pakistan och Egypten, alltså inte de mest liberala och frigjorda länderna man kan tänka sig.

söndag 31 december 2017

Radio Houdi 221

John och jag passar på att önska våra lyssnare ett gott nytt år, när vi hörs för sista gången i detta format. Lyssna här, mycket nöje!

torsdag 28 december 2017

Teologer har förutspått att Jesus är en hen?

Det är inte ofta som Svenska kyrkan uttalar sig om teologi, men ibland händer det. T.ex. har man konstaterat att judar och kristna tror på samma gud, medan muslimer tror på en annan gud. I november i år berättade ärkebiskopen att Gud inte är någon han utan en hen, och nu har även Jesus gått från att vara en han till en hen.


Från början var hen ett könsneutralt personlig pronomen, men idag används det även som en ytterligare könsidentitet, motsvarande t.ex. fae, per, ze och zie. Efter att ha följt kyrkans revidering av Jesus kön, är inget av alternativen solklara för mig, men i debatten har jag sett att kritik mot kyrkan i denna fråga lär bero på okunnighet. Det kan givetvis stämma, även om det jag läst inte gör att en sådan svepande anklagelse känns rättvis.

Jag kan tillåta mig att skoja om alltihopa, eftersom jag inte har någon religiös tro. Så efter att fadern blivit fadhen och sonen blivit sonhen, är naturligtvis den helige andhen en lågoddsare. Vad jag däremot inte gillar, är att bli klappad på huvudet av kyrkans företrädare.

Idag skrev Svenska kyrkan på Twitter, i en av många debatter om Jesus kön:
Jesus hade två pappor. Å andra sidan: Don’t we all? En himmelsk, en jordisk. Charlotte, präst
Jag kommenterade sakpåståendet:
Eventuellt är den "himmelska" fadern egentligen bara ett alterego man tillskriver gudomliga egenskaper. Ett slags vidskeplig föreställning, alltså.
Trosauktoriteten svarar:
Det är ju just det som är så fascinerande med tro. Det är just tro, inte vetskap. Men den kan vara fast rotad - och det kan ateism också vara.
Jag duckar för den sedvanliga "ingen tro är också en tro":
Det viktiga är väl inte hur fast man tror något (eller inte tror något) utan på vilka grunder. Först när det visar sig att en föreställning saknar grund blir den antingen avfärdad eller klassad som religion.
Charlotte, som ikväll sköter kyrkans Twitter-konto är anhängare av Stephen Jay Gould, och hon klappar mig på huvudet:
Religion bygger inte på vetenskapliga bevis. Men tro kan bygga på erfarenhetsmässiga bevis. Jag tror att Gud älskar mig - kan jag bevisa det? Nej, och inte att min man älskar mig heller. Men jag kan tro på mina erfarenheter som tyder på det. Charlotte, präst
Jag påpekar att jag noterat tilltaget, men får inget svar efter det.
Du har helt rätt i att religiösa föreställningar saknar vetenskapliga belägg, men kärlek är ett väldokumenterat och välbevisat fenomen, inte en religiös föreställning. Det hoppas jag naturligtvis att du vet, och därför bör du inte anta att jag inte förstår detta.
Skulle jag ha blivit imponerad?

Uppdatering 23:27: Staffan Dopping kommenterar klokt: "Det är verkligen som en reflex - detta att företrädare för kristendomen tycks vilja undvika att nämna namnet på livsåskådningar som inte innehåller en gudsgestalt. I stället älskar man att kalla dem 'ateister'. Det bidrar knappast till dialog."

söndag 24 december 2017

Owe Nilsson på TT - antirasist

Owe Nilsson på TT skrev för ganska länge sedan att Hanif Bali borde ha en viss åsikt baserat på att han själv är invandrare. Och idag kommenterar han en bild föreställande Sjöcentralens personal, föreställande människor med olika kön och olika hudfärg:
Det här är Sverige i dag, era misogyna, rasistiska nollor!
En vacker bild! Den aggressiva tonen Owe har, handlar inte om något annat än en markering mot de "rasistiska nollorna" han råkat få som medmänniskor. Således står han väl inte längre för sina egna rasistiska utspel? Jag kommenterade:
Tolkar detta som att Owe Nilsson inte längre står för sina rasistiska tweets. Bra, välkommen till den verkliga världen!
En medveten provokation från min sida. Owe svarar:
Och du tänker då på vad?
Jag svarar efter bästa förmåga, nu helt utan ironi:
Blev extremt illa berörd när du avkrävde åsikt efter ursprung från Hanif Bali. Detta är ett steg i rätt riktning, men jag tror att du har en lång väg framför dig, om du vill få erkännande från oss antirasister. Men bra!
Därmed är sakfrågan avhandlad enligt Owe - meningsutbytet handlar nu istället om person - en person som han faktiskt inte känner, men ändå har starka åsikter om:
Det måste rimligen finnas gränser för hur korkad du kan vara.
Jag svarar:
Ok, så mycket för den självinsikten. Spela på spelaren istället för bollen vid brist på medhåll. :-(
Därmed har jag trampat över precis alla acceptabla gränser. Owe:
Sorry, men stor inte ut med korkade människor. Försvinn in i dimman.
I sak har Owe Nilsson rätt. Jag spelar inte i hans liga. Men jag ifrågasätter från hjärtat hans förmåga att bemöta kritik, helt oberoende av kritikerns intelligenskvot. Nilsson blockar mig, och kommenterar för sina följare:
Erkänner. Är inte rasist längre. Men dumskallar kommer jag fortsatt ha svårt med, det medger jag.
Jag vet att jag gick över gränsen, och jag skulle gärna be om ursäkt till Owe. Men med det sagt, så var mitt motiv att över huvudet taget kommentera, att jag faktiskt blev jag illa berörd av hans syn på invandrare.

lördag 23 december 2017

Mer rasism från Rashid Musa

I egenskap av justitieminister har Morgan Johansson sagt att antisemitism är dåligt oavsett vem som är avsändaren och:
Min uppfattning är den att har man fått en fristad i Sverige är det också våra regler som gäller, då kräver jag att man bidrar till avspänning och konfliktlösning och inte till ökade spänningar mellan olika grupper. Den konfliktnivån som finns i Mellanöstern kan man inte ta hit, man måste bidra till avspänning.
Låter det vettigt? Man kan åtminstone säga att Johansson har en poäng, men Sveriges unga muslimers ordförande Rashid Musa låter sig inte imponeras, utan kommenterar på Facebook:
Många är med all rätt förbannade över Morgan Johanssons islamofobiska utspel. Men jag är inte riktigt förvånad. Jag har liksom inte så höga krav på vita medelåldersmän från Skåne.
Jag har däremot både högre förväntningar och krav på unga somalier, eftersom jag har det på unga - somalier eller ej - speciellt om de är avlönade med skattepengar för sina värderingar. Jag kan förstå att Musa blev irriterad på Johansson, men hans kommentar är inget annat än rasism. För även om Morgan Johansson har helt fel i att det kan finnas spänningar mellan judar och muslimer (vilket han inte nödvändigtvis har) borde Musa kunna behålla filtret, som han tyvärr tycks behöva ha mellan sina tankar och sina yttranden - han är helt klart en av de sämre investeringarna vi använder skattepengar till.

Och apropå skattepengar drogs Sveriges unga muslimers statliga bidrag in (december 2016) vilket de överklagade. Debatten handlade mycket fram och tillbaka om huruvida de respekterar demokratins idéer eller inte, vilket för de flesta är helt självklart även om man inte får betalt för det. Men nu pratar vi alltså om någon som anpassar sin uppfattning om sina medmänniskor på deras hudfärg, som leder en organisation som återigen är skattefinansierad, vilket är ytterst tveksamt även om inte Rashid Musa vore inblandad i kråksången.

torsdag 21 december 2017

Religiösa har inget i kyrkan att göra!

På förekommen anledning, jag brukar skriva om Svenska kyrkans konflikt mellan uppdraget att var kyrka och sin önskan om att vara en myndighet. Denna önskan delar kyrkan med många av sina medlemmar, då Svenska kyrkan organiserar flest ateister i hela Sverige. Miljoner, faktiskt.

Vi icke-troende som är lite äldre är ofta icke-troende av filosofiska skäl. Vi är s.k. nyateister. Vi har passerat genom Svenska kyrkans indoktrineringsprogram med barntimmar, söndagsskola och konfirmation, och helt enkelt genomskådat snömoset. Generation Y ("millenniegenerationen") tenderar att vara uppfostrade av irreligiösa, och lyckligt omedvetna om den epistemologiska galenskap som kyrkan odlar. Men kyrkan själva är pinsamt medveten om både sin historia och sina dogmer, och gjorde därmed en enorm prestigeförlust när de år 2000 degraderades från myndighet till kyrka.

Det man vill vara är En God Kraft™ i samhället, och då religion skrämmer bort det intellektuella kapitalet heter räddningen politik. Vissa går så långt som att säga att religion helt enkelt är politik.

Jenny Sonesson, socionom, ledarskribent på Göteborgsposten och crazy cat lady, skrev häromdagen på Twitter:
Vi är många som vill besöka Svenska kyrkan i juletid utan att läxas upp från predikstolen om flyktingpolitik under religiös täckmantel.
En kristen! Usch, det är inget för Svenska kyrkan! Den som tror på Gud kan faktiskt söka sig till någon frikyrka. Miljöpartiet, som med grundläggande räkneförmåga förstått att kyrkan bör vara politisk, sätter ner foten. Tomas Eriksson svarar att om man har "problem med att kyrkan predikar kärleksbudskap ska man kanske bara inte gå dit".

Hur definieras kärleksbudskap? Den sedan länge förkastade hypotesen att Svenska kyrkan är en kyrka säger att det är Gud som bestämmer vad som är eller inte är gott. Men det är ganska kul betrakta Svenska kyrkan som kyrka. Det skulle bära på implikationer om att politiska ställningstaganden egentligen vore religiösa. Gud förespråkar en ineffektiv flyktingpolitik!

I ljuset av att Svenska kyrkan egentligen konkurrerar med Svenska institutet om ansvaret för Sverigebilden™ är Erikssons svar vettigt: Den politiska vänstern har 1) en åsikt i flyktingpolitiken och 2) ett inflytande över kyrkan, och äger således definitionen av godhet. Konsekvensanalyser tillhör forna intellektuella tider, och godhet handlar inte längre om antal personer man kan hjälpa, utan om det egna politiska motivet, och om potentiella väljare. Religiösa har inget i kyrkan att göra!

söndag 17 december 2017

Radio Houdi 220

I sista avsnittet av Radio Houdi skäller vi på politiker och på alternativmedicinare. Mycket nöje och tack för oss! Här kan du lyssna på programmet.

torsdag 14 december 2017

Om judendom: "Jag är ateist, precis som du"

2013 höll David Silverman ett föredrag inför Secular Humanist Jewish Circle om judisk ateism. Silverman berättar att han tidigare gjort en skillnad mellan judendom och islam, där han menar att judendom inte bara är en religion utan en kultur där Gud är mindre viktig. Men idag anser han att man inom judendomen, precis som inom islam, ljuger i självbevarelsedrift om hur viktig Gud egentligen är. Jag personligen känner igen beteendet hos främst kristna som jag möter i mitt föreningsengagemang, nu senast när jag berättade för en grupp företrädare för Svenska kyrkan om Humanisternas tro (och icke-tro). När jag föreslår vetenskap som kunskapskälla håller alla med, men det medhållet är som bortblåst när jag förklarat att jag inte tror på någon gud, på själen eller eller spöken. Då har Gud skapat moralen, kärleken, implementerat kärlek i varje litet barn, och så vidare. Då vill man inte höra talas om några evolutionära förklaringar eller annat ateistiskt trams, då är förklaringen Gud! Punkt!

Silverman påstår att man antingen är jude eller ateist. Man kan alltså inte vara judisk ateist, eftersom judendomen är en religion som innefattar tron på en gud. Den som tror något annat är offer för indoktrinering, eftersom judar, precis muslimer, ljuger om sin religion i självbevarelsedrift. Man vill normalisera och avdramatisera "att vara jude". Silverman avfärdar de påståenden om judendomen som är vanligast, nämligen att judendom är en ras, att judendom är en nationalitet och att judendom är en kultur - att ta äran för saker är typiskt för religioner, vilket judendomen är ett exempel på. Man påstås behöva religion för sin moral och sin kultur. Men man skulle lika gärna kunna normalisera ateism genom att kalla sig ateist, vilket åtminstone är sant. Att kalla sig jude utan att vara teist är en motsägelse.

Jag har svårt att svälja detta. Innerst inne håller jag med David Silverman. Jag vill hålla med, men antingen gör jag inte det till fullo för att jag tror att det priset för denna åsikt förmodligen är ganska högt. Dessutom är jag också hårt skolad att judendomen är speciell. Men i själva verket är många judar egentligen ateister som råkar ha judar bland sina förfäder. Se föredraget nedan (den största delen är publikfrågor från personer som fått sin identitet hotad):

onsdag 13 december 2017

Grisen i säcken

26 år har passerat sedan Galenskaparna och Aftershave hade premiär med sin revy Grisen i säcken, och jag har precis sett om den versionen jag bandade på VHS i mitten av 90-talet. Revyn består av tre akter, där akt två och tre håller det format som vi är vana att se från gruppen - ett slags sofistikerat studentspex. Men det är första akten som gör denna revy speciell, och därför lämnar jag övrigt okommenterat. Den första akten är en sammanhängande musikal som gruppen själva beskriver som en dansbandsopera, viket flörtar med den för tiden populära genren rock opera, som representerades av t.ex. Pete Townshend, Savatage, Dave Clark och Styx.

Den utspelar sig 1991, vilket var året revyn hade premiär. 1991 var ett turbulent år i politiken. Ekonomin hade kraschat och stödet Socialdemokraterna var lågt. De förlorade makten till Moderaterna under Carl Bildt. Kristdemokraterna kom in i riksdagen, tillsammans med missnöjespartiet Ny Demokrati som styrdes av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Det är Ny Demokratis uppgång och fall som utgör handlingen för akten - eller möjligtvis partiet Ny Deodorant som existerar i ett parallellt universum, under ledning av Rune och sedermera greven Douglas. Att Rune motsvarar Bert och Douglas motsvarar Ian är helt uppenbart för den som sett Grisen i säcken, men jag nämner det ifall du inte sett den och ändå vill förstå vad jag pratar om.

Budskapet i första akten är fortfarande aktuellt, och många händelser går att applicera på Sverigedemokraterna, men förutsättningarna är helt annorlunda. Bert och Ian (och så även Rune och Douglas) var företagsamma och mer eller mindre framgångsrika entreprenörer, medan Sverigedemokrater är frustrerade gräsrötter, helt utan tidigare erkännande i samhället de verkar i. Ny Demokrati (och även Ny Deodorant) havererade redan under första mandatperioden.

Rimligen kan inte Galenskaparna och Aftershave ha känt till hur historien om Ny Demokrati skulle sluta, när de lät sitt fiktiva parti Ny Deodorant haverera - Rune och Douglas blev tillslut programledare i tv. I valet 1994 fick Ny Demokrati 1,4 procent av väljarstödet och både Bert och Ian hoppade av. Ian fick en talkshow på TV3, "I grevens tid", medan det gullades med Bert i Melodifestivalen - inget förlåter rasistisk politik som exploaterandet av unga artister.

När jag såg Grisen i säcken för första gången var jag V-väljare, och jag applåderade den politiska träffsäkerheten. Idag tillhör jag den politiska mitten, men tycker ändå att detta verk har åldrats väl. Jag behöver inte hålla med om allt för att förstå Claes Erikssons briljanta manus och gruppens utmärkta framförande. Men med det sagt, så delar jag förmodligen Erikssons syn på Ny Demokrati. Och kanske även på Sverigedemokraterna, men det vet jag egentligen inte.

söndag 10 december 2017

I avsnitt 219 av Radio Houdi diskuterar vi bl.a. mobiltelefoner, våldtäkt och och prostitution. Lyssna här, mycket nöje!

fredag 1 december 2017

Aftonbladet bidrar till att yttrandefriheten begränsas

Jag anser att inte allt ska få sägas och att inte allt ska få skrivas. Vissa åsikter behöver inte ventileras och vissa påståenden ska inte få göras. Yttrandefrihet innebär enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter rätten att framföra åsikter utan risk för repressalier, men i Sverige har vi på goda grunder valt att inte respektera detta fullt ut (Lex Åberg). Så om man har som jobb att provocera till tanke, vilket t.ex. krönikörer har, hur vet man vad man får skriva?

Traditionellt sett finns det en lösning på detta problem: Man får skriva precis vad som helst, och så låter man en redaktör bestämma vad som publiceras. Det uppmuntrar skribenterna att utmana gränserna och att förhålla sig strategiskt till det man skriver.

Aftonbladet har man både redaktörer och ansvariga utgivare, men om de släpper igenom en impopulär text är det skribenten som avskedas. På det viset får man skribenterna att idka självcensur. Om impopulära åsikter slipper igenom alla redaktionella filter, för att sedan innebära avsked för skribenten när mottagandet blir negativt, får man skribenten att hålla tillbaka. Vilka normer kan utmanas utan att försörjningen stryps? På Aftonbladet vet man att money talks, men vad innebär det för den fria debatten?

Jag hävdar att man både kan kritisera Aftonbladets system och vara mot en okontrollerad yttrandefrihet, eftersom det traditionella systemet erbjuder en lösning: Låt redaktörer och ansvariga utgivare stoppa texter man inte vill stå för, och skydda skribenterna i det fall man valt att släppa igenom texten. Alltså, kräv att någon intar ett slags chefsroll genom att stå för det man släpper igenom och genom att inte publicera det man inte sedan tänker stå för. Hade Aftonbladet haft en ansvarig utgivare i traditionell mening, hade det varit Sofia Olsson Olsén som fått sparken, inte Staffan Heimerson. Ironiskt nog, på grund av Heimerson åsikter, eftersom det är dessa man skulle bedöma.

onsdag 29 november 2017

Debatt: Behöver vi Gud för att vara goda?

Denna video är inspelad av Svenska Apologetiksällskapet från debatten som arrangerades av dem mellan mig och Micael Grenholm 9/11 2017. Frågan var om vi behöver ha Gud för att vara goda. Grenholm argumenterade för, jag argumenterade mot.

söndag 26 november 2017

Claes-Göran Olofsson ger replik i frågan om människan skapat Gud

Claes-Göran Olofsson ger replik i frågan om människan skapat Gud, och det för sina egna syften? Jag tänkte testa hans argument. I korthet, omskrivet till den fornnordiska guden Tor:
Vad jag kan se, så finns det inte många argument som talar emot asaguden Tors existens. Men i denna video ska jag i alla fall ta upp två sådana argument. Ett sådant argument mot Tors existens är att uppkomsten av tron på Tors existens kan förklaras på ett annat sätt än genom att Tor faktiskt finns. Dessa argument försöker att visa att tron på Tor förklaras både enklare och mer övertygande genom hänvisning till rent naturliga och inomvärldsliga orsaker. Och inte minst brukar man hänvisa till psykologiska eller sociala faktorer som förklaring till asatrons uppkomst. Många tror att religionen är en uppfinning av människan för att samhället ska kunna fungera, och att religionen utövar makt över människor - hur dem ska bete sig i det här samhället.  Utan att reflektera närmare varför, så skapar människan därför Tor som ett kollektivt verktyg för att legitimera och kontrollera samhällsmoralen. 
Andra menar att människan har uppfunnit Tor som ett ideal för den fullkomliga människan. Karl Marks sa ibland att religionen var som ett opium för folket. Och Sigmund Freuds teori om att personer framställer Tor som en psykologisk illusion för att Tor ska vara någon som man skylla på om det inte går som man vill här i livet, eller Tor kan också vara någonting man kan få tröst utav om man är ledsen, alltså Tor är en psykologisk sak. För det är ju sällan personer kallar på Tor när de är glada, eller hur? 
Men dessa typer av argument används sällan numera längre i vetenskapen som ett argument mot Tors existens. Och det är ju då mycket eftersom det argumentet handlar inte [sic] om Tors existens över huvudet taget. Utan det handlar om tron på Tors existens, och det är en helt annan sak. Och då ska man egenkligen [sic] fråga sig en annan typ av fråga, nämligen hur det kommer sig att en del personer kommer till tro på en asagud. Det ska man fråga sig istället. Och den frågan är lättare att besvara än att ge ett argument mot Tors existens. Men då måste man samtidigt komma till den punkten då man blev övertygad att Tor faktiskt finns. Och det är en fråga som varierar från person till person. 
Men även om man kommer till den punkten då man börjar att tro på Tor och inser att vi har att göra med psykologiska orsaker och psykologiska förklaringar, så kan man bara inte, genom den enskilda händelsen, avfärda Tors existens. Och det är eftersom, i många fall, kan händelsen vara med komplex än så… Hur man kom till tro på Tor. För om man avfärdar sin tidigare tro på Tor genom exempelvis en psykologisk orsak, ja, så kan flera andra faktorer vara inblandade. 
En annan typ av argument för att bevisa att Tor inte existerar, det är att många asatroende beskriver Tor på olika sätt, och att dessa sätt motsäger varandra. För en fyrkant kan inte både vara en cirkel och en fyrkant samtidigt. Utan fyrkanten kan bara vara en fyrkant, för annars är det ingen fyrkant helt enkelt. Och så måste det ju också vara med Tor. Tor kan ju inte ha egenskaper som motsäger varandra. Men en av anledningarna till att olika asatroende beskriver Tor på olika sätt, är för att de kommer från olika bakgrunder och kulturer. Och därför kan en och samma händelse beskrivas på olika sätt. Och de här olika sätten kan senare kompletteras med varandra. 
Och sen är det ju så att vi människor ibland missförstår vem Tor är. Och det är eftersom det finns många religiösa rörelser som tror på samma asagud, men som missförstår vem Tor är. Och det gör det svårare för oss andra att veta vem Tor är. Men det motbevisar inte att Tor finns för det. Till exempel om jag tar en liknelse här, för tänk dig att du är på järnvägsstationen i Uppsala säger vi. Där träffar du två olika personer, där en person säger att järnvägsstationen i Lund är en byggnad helt av sten, medan den andra personen säger att järnvägsstationen i Lund är helt byggd i trä. Båda personerna kan uppenbarligen inte ha rätt, men detta får dig säkert inte att dra slutsatsen att det inte finns någon järnvägsstation alls i Lund.
Således kan man inte säga att inte Tor finns. Eller…?

Radio Houdi 218

Nytt avsnitt av Radio Houdi avhandlar bl.a. Katolska kyrkan, Ullared, låtstölder och julkalender med hijab! Lyssna här, mycket nöje!


Ett litet smakprov på temat att exponeras för avvikande åsikter:

söndag 19 november 2017

Nu har en miljöpartist pratat ekonomi igen

SvD Näringsliv intervjuar trafikborgarrådet och miljöpartisten Daniel Helldén angående dieselbilar, och han är bra sugen på att införa ett förbud, för miljöns skull. Tanken är att man ska ha olika zoner där endast elbilar är tillåtna, andra zoner där även bensindrivna bilar för köras, medan dieselbilar inte alls får användas i tätort, för att tillslut totalförbjudas. Enligt SvD säger Helldén:
I det läget får man fundera över om man behöver köra in till stan med bil. En euro-5-bil förbjuds troligen inte i hela innerstan, men i valda områden. Jag skulle råda alla som har dieselbilar att inte köra dem i innerstan. Jag skulle rekommendera att man köper en bensin- eller elbil.
Och vidare:
Då kommer diskussionen om privatekonomin. Men om man byter en dieselbil från 2015 då kan man köpa en begagnad bensinbil för ungefär samma pengar.
Med risk för att trassla in mig i ett komplicerat marknadsekonomiskt resonemang, så är troligtvis bilköparens incitament för köpet att få en bil som faktiskt får köras. Att en dieselbil från 2015 verkligen är värd något, bygger på att det inte är förbjudet att köra den. Så om teorin att en såld dieselbil och en köpt bensinbil resulterar i en mindre dieselbil och en till bensinbil verkligen skulle testas, kanske det visar sig det enda som egentligen har hänt är att det är andra människor som kör dem. Så eventuellt behöver Helldéns resonemang ligga kvar på ritbordet ett tag till.

onsdag 15 november 2017

Demokrati är bra men pengar är bättre

Sveriges Unga Muslimer ser inget egenvärde i att vara för demokrati. För dem handlar det om pengar. Idag skriver de i ett "pressmeddelande" på sin Facebook-sida att det var fel att dra in deras statsbidrag eftersom de "i sin verksamhet respekterar demokratins idéer".

Vi inom Humanisterna däremot, ser frihet och demokrati som ett självändamål redan idag, alltså innan några skattepengar har beviljats.