Jag anser att inte allt ska få sägas och att inte allt ska få skrivas. Vissa åsikter behöver inte ventileras och vissa påståenden ska inte få göras. Yttrandefrihet innebär enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter rätten att framföra åsikter utan risk för repressalier, men i Sverige har vi på goda grunder valt att inte respektera detta fullt ut (Lex Åberg). Så om man har som jobb att provocera till tanke, vilket t.ex. krönikörer har, hur vet man vad man får skriva?
Traditionellt sett finns det en lösning på detta problem: Man får skriva precis vad som helst, och så låter man en redaktör bestämma vad som publiceras. Det uppmuntrar skribenterna att utmana gränserna och att förhålla sig strategiskt till det man skriver.
På Aftonbladet har man både redaktörer och ansvariga utgivare, men om de släpper igenom en impopulär text är det skribenten som avskedas. På det viset får man skribenterna att idka självcensur. Om impopulära åsikter slipper igenom alla redaktionella filter, för att sedan innebära avsked för skribenten när mottagandet blir negativt, får man skribenten att hålla tillbaka. Vilka normer kan utmanas utan att försörjningen stryps? På Aftonbladet vet man att money talks, men vad innebär det för den fria debatten?
Jag hävdar att man både kan kritisera Aftonbladets system och vara mot en okontrollerad yttrandefrihet, eftersom det traditionella systemet erbjuder en lösning: Låt redaktörer och ansvariga utgivare stoppa texter man inte vill stå för, och skydda skribenterna i det fall man valt att släppa igenom texten. Alltså, kräv att någon intar ett slags chefsroll genom att stå för det man släpper igenom och genom att inte publicera det man inte sedan tänker stå för. Hade Aftonbladet haft en ansvarig utgivare i traditionell mening, hade det varit Sofia Olsson Olsén som fått sparken, inte Staffan Heimerson. Ironiskt nog, på grund av Heimerson åsikter, eftersom det är dessa man skulle bedöma.
Traditionellt sett finns det en lösning på detta problem: Man får skriva precis vad som helst, och så låter man en redaktör bestämma vad som publiceras. Det uppmuntrar skribenterna att utmana gränserna och att förhålla sig strategiskt till det man skriver.
På Aftonbladet har man både redaktörer och ansvariga utgivare, men om de släpper igenom en impopulär text är det skribenten som avskedas. På det viset får man skribenterna att idka självcensur. Om impopulära åsikter slipper igenom alla redaktionella filter, för att sedan innebära avsked för skribenten när mottagandet blir negativt, får man skribenten att hålla tillbaka. Vilka normer kan utmanas utan att försörjningen stryps? På Aftonbladet vet man att money talks, men vad innebär det för den fria debatten?
Jag hävdar att man både kan kritisera Aftonbladets system och vara mot en okontrollerad yttrandefrihet, eftersom det traditionella systemet erbjuder en lösning: Låt redaktörer och ansvariga utgivare stoppa texter man inte vill stå för, och skydda skribenterna i det fall man valt att släppa igenom texten. Alltså, kräv att någon intar ett slags chefsroll genom att stå för det man släpper igenom och genom att inte publicera det man inte sedan tänker stå för. Hade Aftonbladet haft en ansvarig utgivare i traditionell mening, hade det varit Sofia Olsson Olsén som fått sparken, inte Staffan Heimerson. Ironiskt nog, på grund av Heimerson åsikter, eftersom det är dessa man skulle bedöma.
Kommentarer
Skicka en kommentar