lördag 11 november 2017

"Humanisterna" är inte ens hälften så smarta som de tror?

Jag håller inte längre koll på vilka sidor man får eller inte får länka till. Jag vet att Nyheter Idag har välkomnats in i värmen tack vare ett reportage av Chang Frick, och att Aftonbladet hamnat i kylan på grund av att man livnär en massa våldtäktsmän. Jag har läst Lisa Magnussons krönika om "humanister", så om man inte får länka till Metro, så ber jag om ursäkt.

Hon inleder med att säga att hon har svårt för ateister som kallar sig "humanister", och förklarar det med att dessa inte respekterar andras världsuppfattningar. I och med det uttalandet erkänner sig Magnusson skyldig till den hållning hon kritiserar, vilket jag tycker berättigar hennes röst i frågan.

Den sortens ateister som kallar sig "humanister" är förmodligen s.k. sekulärhumanister, alltså humanism + religionsfrihet på lika villkor genom separation av religion och stat, vilket är den sort som jag är. Men för att få kalla sig humanist, behöver man fortfarande vara humanist, ateist eller ej, vilket innebär att man hyllar bildning och människovärdet. Ordet "humanist" säger något om vilka värderingar man har, till skillnad från t.ex. "kristen" som bara säger något om vilken världsbild man har. Vem som helst kan sen specificera sig ytterligare om så önskas, vilket jag gör genom att säga att jag är sekulärhumanist.

Ordet ateist definieras av Magnusson som någon som är skeptisk till hypotesen att det finns en gud. Jag gillar inte den definitionen, eftersom den för tanken till tvivlare, och tvivlare brukar i vardagligt tal avse gudstroende som tvivlar på Guds existens. För min del tycker jag att en ateist är en person som saknar gudstro, men jag anser egentligen inte att det behövs ett ord för någon som inte tror på något som inte finns - i ett upplyst samhälle borde det betraktas som normen.

Magnusson skriver att problemet med dessa "humanister" är att de driver en hårdför tolkning, de saknar nyansernas intelligens och att de tvärsäkert förkastar allt som inte bevisas, medan vetenskap i själva verket "lever genom nyfikenheten och förs framåt genom tron". (Postmodernism?)

Den anklagelse som är mest legitim är att vi ibland har en hårdför eller ett burdust angreppssätt när vi angriper påståenden om Guds existens. Från början var faktiskt de som påstod att Gud finns väldigt konkreta, men allt efter som vi blivit bättre på att studera och förstå vår omvärld, har vi tvingats till mer subtila gudsbilder. Hade vi inte gillat hypotesen om en sky-daddy, hade vi förkastat den, eftersom det saknas bevis.

Och apropå det, så är den andra anklagelsen aningen mindre legitim. Den handlar om varifrån man får sin kunskap. Som vetenskaplig skeptiker avfärdar jag inte allt som inte kan bevisas, jag anpassar nivån av stöd till evidensläget. Räknar man antal år som apologeterna slitit med sin gudshypotes, kommer man upp i fyrsiffrigt, och evidensläget är precis noll. Mitt avfärdande är inte mer säkert än att jag lyssnar om någon skulle komma med något annat än rödvinsstinnad armstolsfilosofi, men är annars rätt trygg. Evolutionsteorins sanningshalt försvarar jag lika tvärsäkert som dess förklaringsvärde, men allt där emellan finns också. Just Gud råkar bara ligga väldigt långt ut på fel kant på trovärdighetsskalan. Att folk sedan råkar ha ett förhållanden till en personlig gud, är bara en konsekvens av de religiösa behov vi utvecklat genom tusentals millennium som gjort oss till de ängsliga, ofullkomliga och vidskepliga varelser vi trots allt är.

Respekten för personer med andra världsbilder är ändå ganska hög. I samtal mellan olika livsåskådningar, t.ex. i Tro möter tro, upplever jag att det precis alltid är sekulärhumanismen som är den åskådning vars föreställningars legitimitet och sanningshalt som ifrågasätts. Kristna ställer gärna nyfikna frågor till muslimer om hur de tror och hur de praktiserar, men väljer sällan att påpeka att de har fel. När humanister berättar vad de tror, och varför, är det ett hot. Då blir alla troende Lisa Magnusson. Rätten att berätta vad man tror, tillhör inte skeptikern, vilket är synd för i ett kristnormativt samhälle är antalet tillfällen att diskutera världsbilder oändliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar