tisdag 10 oktober 2017

Svenska kyrkan sparkar nedåt igen

Svenska kyrkan gör mycket bra, men jag kan inte ha respekt för den, dess medlemmar eller dess personal, mest för deras ointresse att frivilligt ge upp (eller ofta ens erkänna) sina privilegier. Ett av dessa privilegier är att de ständigt ropas in när Sveriges Radio och Sveriges Television ska "väcka till eftertanke", t.ex. genom att prata illa om sekulärhumanister. Prästen Camilla Lif levererade en sådan bravad i programmet Helgsmål häromdagen. Efter att ha pratat om skapande och konst sa hon:
Motsatsen till att något helt nytt uppstår ur intet upplever jag när jag pratar med någon som är utpräglad ateist. Jag kan inte räkna hur många gånger jag hört repliker som "det går inte att bevisa" eller "det är bara vidskepelse" eller "jag tror bara på naturvetenskapen". Det som jag tycker är sorgligt med en sådan livshållning, det som gör att mitt intresse för samtal slocknar, är att den livshållningen är så stängd, så färdig, så kontrollerad. Som att leva i en tillsluten burk. Motsatsen till ett konstverk. Om tillvaron vore så förutsägbar, som jag upplever att den styvnackade ateisten beskriver den, så skulle vi människor inte kunna sträcka oss efter något annat än det som vi för tillfället uppfattar som möjligt.
Hade vi sekulärhumanister haft den här plattformen, hade vi garanterat inte använt den för att prata illa om konkurrerande livsåskådningar. Det skulle snarare ligga i vårt intresse att sörja för att vi inte besitter privilegier som inte finns tillgängliga för våra konkurrenter. Och när kyrkan använder sitt privilegium för att sparka nedåt, vill jag ta tillfället i akta att svara på min anspråkslösa blogg.

Vad som går eller inte går att bevisa är relevant, eftersom det bär på ledtrådar om vad som är på riktigt. Jag kräver inte starka bevis för allt jag tror på. För att acceptera det som stämmer med vad jag redan tror mig veta, kräver jag mycket enkla bevis. Det som stämmer med vad jag tror mig veta är sådant som inte bestrids av annat jag också tror mig veta, men man måste naturligtvis alltid vara beredd att ändra uppfattning. Att åberopa mystik när något är motsägelsefullt duger inte.

Vad som är eller inte är vidskepelse beror på vad som är på riktigt eller inte. Fundera på en stund på vad som skiljer en vetenskaplig hypotes från en religiös hypotes. När beskriver den verkligheten och när är den en religiös dogm? Innan vi vet om en hypotes är falsk eller ej, aspirerar den till att beskriva verkligheten. När vi vet att den är falsk, kommer den antingen att avfärdas eller plockas upp av religionen. Till och med religiösa brukar vilja ha vetenskapen på sin sida, utan att det spelar någon som helst roll för deras egen uppfattning - tror man att det finns bevis för något som gagnar tron blir man glad, när bevisen faller tror man ändå. Den kreationist som avfärdar evolution ger gärna teorin epitetet religion.

Slutligen, verkligheten är inte så ointressant som Camilla Lif tycks tro. Den som vågar se bortom sin föreställningsvärld har massor att upptäcka och massor att lära. Verkligheten är långt mer spännande än den naiva föreställningsvärld kristendomen odlar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar