Det hela började med att Humanistbloggen uppmärksammade ett
tweet av professor Richard Dawkins (den typen av tweet som jag personligen
tycker borde leda till att nobelkommittén lyfter på ögonbrynen). Han skrev att
det finns troende som desperat försöker leta efter arkeologiska evidens för att
berättelsen om Noaks ark ska vara sann - men man kunde tro att de skulle
föredra om en berättelse som utmålar Gud som en massmördare vore falsk. På
Humanistbloggen diskuterades detta fram och tillbaka.
En icke-troende påpekar att Gud borde ha gjort varelserna
tillräckligt bra från början, för att slippa radera ut dem och börja om.
En annan icke-troende, Herr A, påpekar att kristna tar
ganska lätt på massmord om Gud är massmördaren i fråga.
En troende, Fru B, säger att endast humanister och
fundamentalister tar berättelsen om Noaks ark på orden - det är metaforer.
En annan troende, Herr
C, påpekar att både Dawkins och Humanisterna propagerar för "religiöst
önsketänkande". Uppenbarligen anses Richard Dawkins göra fel som tar berättelsen
bokstavligt.
Ateisten Herr A påpekar att både Dawkins och Humanisterna
önskar att kristna vore mer humana än de faktiskt är. Och med det är samtalet i
full gång.
Fru Bs utsaga om poesi ger ateisten Herr D ett tillfälle att
påpeka att 60% av alla amerikaner tror att syndafloden verkligen har inträffat
och att Noak verkligen byggde arken, enligt en undersökning.
Detta får den troende Fru B att hävda att anledningen att berättelsen
om Noaks ark är så betrodd beror på att kristna helt enkelt ljuger om vad de
tror på. De är inte oförnuftiga, de
är oärliga. Berättelsen är alltså fortfarande
poesi och Herr D har fel.
Detta får ateisten Herr A att konstatera att grym poesi
fortfarande är grym - åberopandet att en grym berättelse är poetisk, berövar inte
berättelsen sin grymhet.
Därefter går det utför. Fru
B insisterar att den faktiska betydelsen av berättelsen är lätt att ta in
och lätt att förstå - så lätt att hon insisterar att hennes hjälp är
överflödig. Detta får mig att kontakta Svenska Kyrkan som ropar in prästen Herr
E.
Vi var inte helt överens om berättelsen om syndaflodens historiska
korrekthet, men enades tillslut om följande: En lokal översvämning kan ha
inspirerat författaren till ett verk som inte beskriver någon historisk händelse.
Alltså, någon global översvämning har aldrig skett och någon ark har aldrig
byggts.
Men enligt prästen Herr E håller den teologiska aspekten av
berättelsen om arken två budskap:
1. Våga tro även när förnuftet säger något annat!
2. Gud ger aldrig upp!
Detta fick mig att be Herr E att lägga ut en text på Svenska
Kyrkans hemsida om den teologiska aspekten av berättelsen om Noaks ark.
Eftersom de skriver om hur de använder texten, är det lämpligt att den
teologiska aspekten också beskrivs.
Fortsättning följer!
Jag har alltid undrat varför Gud tyckte att det var en bra idé att skona två eller sju av allting. Jag menar, det innebär ju att alla "onda" gener blev kvar. En intelligent designer skulle ha gått tillbaka ritningsbordet
SvaraRaderaEn mycket bra invändning.
RaderaHumanistbloggens irrfärder i dunbolsterteologins skrymslen, samt meningslösa debatt hadlar ju bara om något som redan är historisk klassificerat irrelevant.
SvaraRaderaDet skulle faktiskt vara intressantare om de debatterade asatron ett tag som omväxling
Bildning är bunden till tid och miljö. Bildning är de kunskaper du behöver, för att kunna kommunicera och förstå. År 1850 krävdes latin för att vara bildad. Böcker och artiklar skrevs, samtal fördes fyllda med referenser, dels till händelser i Bibeln, dels till den helt dominerande jordbruksnäringen. Bildning krävde då även kunskaper om Bibeln och jordbruket.
SvaraRaderaDet som ev finns kvar av sådant måste förklaras, t.ex.: http://sv.wikipedia.org/wiki/Jehu_(uttryck)
Se även på deltagarna i Farmen på TV. Deras bildning rör nog oftare miljön runt rapparen Snoop Dogg än den runt jordbruket.
För att förstå fornantikens texter behöver du fornantik bildning, deras världsbild, som inte överensstämmer med vår. Vågar jag antyda, att den kanske var lite felaktig?
Viktigt i den var tron på himmelshavet. Djupet kallas det i skapelseberättelsen. Där står att Gud, för att skilja vattnet ovan från vattnet nedan, satte upp ett himlavalv. Det läcker, vilket kallas regn. Regnet är den paradisflod, som sedan delar på sig och rinner omkring, dels i Kush (=Afrika) och dels i Asien (Eufrat).
De som letar efter Arken tänker också ut geologiska fantasterier, för att förklara hur en flod på den tiden kunde dela sig och därigenom bevattna två kontinenter. Men den gamla världsbilden gör det logiskt.
Det vatten som Arken flöt på, var det lössläppta himmelshavet. Det står så. Det kallades Sävhavet i Egypten och man trodde att vi mötte förfädernas andar på det (enligt teologin i Heliopolis). Det mycket äldre Gilgamesheposet handlar om samma sak, men där antyds, att det skulle vara en reinkarnationshistoria.
Arken skulle då vara en bild för det vi byggt i livet av ord och gärningar, karma och själ eller dylikt. Det stämmer ju inte alls med vad JV och pingstvänner tror, men det bryr jag mig inte om.
Mitt intresse är kulturhistoria. Jag tror inte på tomtar och troll, men jag tycker det är intressant. Därför intar jag en välvillig hållning till allt mytologiskt material.
Bloggar förresten om sådant. Äldsta inlägget handlar om blicken du lagt på den här texten. Hur ser blicken ut och hur låter den? http://christerbroden.wordpress.com/2013/11/20/197/