Kritik mot att ateism är bortom kritik

Med anledning av att jag hävdar att ateism är bortom kritik har det inkommit en hel del invändningar. T.ex. sa Torbjörn Jerlerup:

"Din syn på ateism har uppenbara likheter med katolska kyrkans syn på prästämbetet. Att läran är oberoende av bäraren."

Låt mig vara tydlig med att jag, på goda grunder, anser att ateism inte är ett mål för någon rimlig kritik, av samma anledning som jag anser att icke-tro på hustomtar inte är ett mål för någon rimlig kritik. Att inte tro på hustomtar betyder inget annat än att man inte tror på hustomtar, och det enda som skulle göra icke-tro på hustomtar till ett rimligt mål för kritik, skulle vara tillgängliggörandet av evidens för hustomtars existens. Alltså, det är av denna anledning som det är rimligt att kritisera icke-tro på solen, men orimligt att kritisera icke-tro på gudar. När man undersöker frågan, är gudar något man måste ta på tro, medan vi har goda evidens för solens existens. Vidare, inga vetenskapliga teorier backas upp av gudomliga hypoteser, medan solen ingår i massor av vetenskapliga teorier och är således en viktig pusselbit.

Men vad händer om man gör politik av frågan om icke-tro på hustomtar? Jo, givetvis hamnar vi i ett annat läge om alla har rätt att tillskriva ytterligare attribut till icke-tro på hustomtar. Låt oss först konstatera att några av planetens värsta ledare någonsin inte trodde på hustomtar. Josef Kony tror inte på dem, Adolf Hitler trodde inte på dem, och så vidare. Detta faktum är förresten något som Jerlerup har valt att lyfta fram i religionsdebatten, så det kan vara värt att bemöta detta en gång till. Man gör tokiga saker på grund av de tokiga föreställningar man har, inte på grund av de tokiga föreställningar man sakar. Vi har att göra med ett simpelt felaktigt orsakssamband. Närvaron av icke-tro på hustomtar och närvaron av förkastliga politiska åsikter, kastar ingen skugga alls på andra som inte heller tror på hustomtar. Man drunknar inte av glass - post hoc, propter hoc.

Nej, för att verkligen göra politik av frånvaron av en viss vidskepelse behöver man utöka definitionen av icke-tro på hustomtar. I mina ögon framstår detta som ett desperat tilltag. Jag ser framför mig en trotsig tonåring som påstår sig spela en A-dur-skala på sin violin, och bemöter kritiken att det inte var en korrekt A-dur-skala genom att hävda "det är en A-dur-skala för mig". Här är möjligheterna oändliga, precis som när en duva spelar schack (välta spelpjäserna och bajsa på spelplan):

"Jag anser att icke-tro på hustomtar betyder att man hatar alla som tror på hustomtar."

Låt oss acceptera denna definition av icke-tro på hustomtar. Givetvis bör man då kritisera icke-tro på hustomtar! Men problemet som uppstår, är att vi nu saknar ett lämpligt ord för dem som kort och gott inte tror på hustomtar. Om icke-tro på hustomtar implicerar hat riktat mot dem som tror, hur beskriver man dem som varken på hustomtar eller hatar dem som tror? Det bästa är givetvis att hålla sig till vedertagna definitioner, men det är inte alltid så lätt.

Den katolska prästen då? Att han anses vara ofelbar när han utövar sitt prästerskap, är givetvis ett problem. Det är ett problem med religion. Att någon tolkning av den lära han representerar anses vara bortom kritik, är givetvis ett problem. Ett problem med religion. Personer som inte tror på hustomtar är absolut inte bortom kritik - speciellt inte med tanke på att Adolf Hitler inte trodde på hustomtar. Men icke-tron på hustomtar är i rådande läge bortom kritik. Det var inte heller det största problemet med Hitler. Det finns ingen lära kring icke-tro på hustomtar.

Uppdatering: Torbjörn Jerlerup svarar genom att göra en halmgubbe, "ofelbarhetsdogmer" och jag svarar på detta här.