I en serie av 100 bloggposter förklarar jag varför jag inte
låter mig övertygas att religion har en plats i ett anständigt samhälle.
Argumenten som jag tar upp har använts av ateister eller troende. Här är den
fyrtionionde.
Religionerna förenas av
kärleksbudskapet.
Den gudstroende och självutnämnt liberale bloggaren Torbjörn
Jerlerup gör en poäng av att den gemensamma nämnaren
mellan olika religioner är kärleksbudskapet. Religionerna förenas av kärlek, av den gyllene regeln och av det höga
människovärdet, skriver han på sin blogg. Jag anser att Jerlerup har tappat
omdömet på samma sätt som vi vant oss att gudstroende gör, förr eller senare,
för inget annat än religion kan beröva oss vår tankeförmåga så här kraftfullt.
Som gudstroende kan man tänka sig att hålla med om Jerlerups
påståenden. Som troende behöver man i så fall lägga sina påståenden i en annan
kontext, för att över huvudet taget kunna bedöma dem. En religionsfri kontext.
När man skriver om religioner som man vurmar för, eller övernaturliga väsen som
man tror att man är älskad av, kan man inte hantera frågorna objektivt.
Låt oss testa att påstå att schackspelare förenas av det höga människovärdet - få schackspelare
är kallsinniga barnmisshandlare. En invändning här skulle kunna vara att
schackspelning inte har moralfilosofi på schemat när de spelar schack. Det
säger mig att vi ska granska moralfilosofin i de religioner som Jerlerup tar
upp. Då kanske vi ska testa påståendet att humanister
förenas av det högre människovärdet. Det finns nämligen tydliga humanistiska
värderingar som handlar om människors rättigheter och friheter. Här kan den
troende ställa sig frågan vem man
menar att humanister skulle vara bättre än?
Och den frågan ställer jag naturligtvis tillbaka till Jerlerup. Trots allt,
monoteistisk moralfilosofi är inte mycket att hänga i julgranen, men ändå
kvalificerar den, enligt Jerlerup, till att omnämnas för sitt höga människovärde.
Den gyllene regeln är inte bättre än personen som står mitt
emot dig. Beroende på vem som står där, kan det finnas massor av saker som du
vill ska hända den, men inte dig själv. Personen kanske är en våldtäktsman som
du vill arrestera, utan att för den saken vilja bli arresterad själv?
Resonemanget om att vända andra kinden till, eller att en alfahane i himlen ska
förlåta dig för saker du gjort mot andra, är helt befängda. Förlåtelse ska
komma från den du gjort något orätt emot, om den vill. Det kan inte en himmelsk
auktoritet bestämma över. Och finns det någon sanning i Bibeln, är inte Jesus
någon vidare sympatisk person, och att dessa exempel lyfts fram som något av
hans bättre ljusglimtar, är bara tragiskt.
Slutligen styrker Torbjörn Jerlerup sin poäng om att
kärleksbudskapet förenar, genom att ge exempel från religionernas heliga
skrifter. Ett synnerligen dåligt grepp, eftersom man med samma logik kan lyfta
fram hatiska, fördömande och stridiska texter från böckerna, för att bevisa att
religionerna förenas av hat. Detta är inte speciellt svårt, speciellt inte när
vi pratar om de monoteistiska religionerna. Men ett handfast råd om uppförande
får vi från 3 Mos 18:7. Du ska inte ha sex med din mor. Där står: Jag är Herren. Ingen får skända sin far genom
att lägra sin mor; hon är din mor, du får inte lägra henne. En mer
sofistikerad moralfilosofi, behöver inte peka ut enskilda handlingar, utan kan
istället appliceras på vårt agerande på ett sådant sätt att vi förstår vad vi
bör och inte bör göra. En allsmäktig Gud, borde ha vetat detta.
Jag kan givetvis inte bortse ifrån att Jerlerup driver med sina
läsare. Det finns inget sätt för en naturalist att veta när en troende representerar
sin tro korrekt. Öga mot öga, kan man se när man är driven med, i text kan smileys användas, men om inte det görs, är det omöjligt att veta vad som händer.
Föreställ dig detta:
En person skriver till mig: Gud älskar dig.
Om jag vet att personen vet att jag är ateist, och jag vet
att personen i fråga är ateist, kan jag ana att detta handlar om ett
förlöjligande. Om jag vet att personen tror på Gud, blir det genast svårare. Är
han omsorgsfull eller har han självdistans? Och om jag inte vet var han står,
kan jag inte veta vad han menar. Kanske att denna person vet att jag är ateist,
och skojar till det? Kanske att denna person försanthåller existensen av ett
övernaturligt väsen, och påstår sig veta vad detta övernaturliga väsen har för
åsikter om mig?
Tänk dig nu att en person skriver till mig, till dig, eller
någon annan: Min enhörning har rymt.
Folk tror på övernaturliga ting, men få tror på enhörningar,
så detta är relevant att påpeka av en person som verkligen tror på enhörningar.
Ur ett rent vetenskapligt perspektiv är enhörningars existens inte lika orimlig
som allsmäktiga gudars existens, så personen kanske verkligen tror. Få personer
som tror på övernaturliga ting, tror på enhörningar, så han kanske gör narr av
de som tror på övernaturliga ting, genom att exemplifiera med enhörningar i ett
försök att förlöjliga de som tror på övernaturliga väsen. Personen kanske anser
att jag besitter orimliga föreställningar, och driver med mig? Jag kanske
kommer fram till att personen driver med mig, blott för att enhörningstro inte
framstår som så vanlig. Men Gud då? Hur gör jag? Omkring en fjärdedel i av alla
svenskar tror att han finns, trots att han uppenbarligen inte gör det. Trots
att han omöjligen kan göra det. Detta blir ännu mera komplicerat när man lämnar
kärleksbudskapet. De myter som Jerlerup odlar om monoteistisk religion, är ganska
betrodda av troende, så problematiken för oss naturalister tätnar när någon
försöker kommunicera något som är betydligt mindre
allmänt trott än påståendet att Gud älskar mig.
Gud skapade Eva av ett
revben från Adam. Endast några få procent tror detta. Detta ligger alltså
närmre "min enhörning har rymt" än vad "Gud älskar dig"
gör. Det är också mer tacksamt att driva med detta, just beroende på att det
ligger så pass nära påståendet "min enhörning har rymt". Men det är inte
uteslutet att inte någon kan säga detta, och vara helt uppriktig! Så hur ska
man veta? Det går inte.
Mer utmärkande än att de stora religionerna är kärleksfulla,
är att de är osunda. Journalisten och författaren Lena Andersson gjorde upp med myten om Jesus godhet i boken
Förnuft och högmod (2011). Jesus är sekteristisk. Jesus är nedlåtande. Jesus
gör skillnad på folk och folk. Jesus är motsägelsefull, han lever inte som han
lär, han är egocentrisk, missunnsam, vidskeplig och självgod.
Från troende håll har detta i absolut bästa fall bemötts med
cirkelargument som går ut på att eftersom Gud är god (och Jesus är hans
ofelbare son), är Jesus gärningar alltså goda. Jag förstår det bara inte,
eftersom jag läser på fel sätt, inte själv är mottaglig, har förvriden moral,
ja, vilken diagnos jag får när jag tar upp detta med troende, beror på hur
skrupelfri den troende jag pratar med är, men en sak har samtliga gemensamt: De
finns inget vettigt försvar för Jesus agerande.
Bergspredikan gav uttryck för en moral som låg före sin tid,
men definitivt inte en gudomlig
moral, eller en ofelbar moral. Och
problemet med texternas korrekthet, finns givetvis även här. Texterna kan vara
justerade för att ställa Jesus i bättre dager än han förtjänar. Omvänt,
texterna kan ha förvanskat Jesus budskap, på samma sätt som andra texter är
förvanskade, vilket inte per automatik betyder att det förvanskades så att den
perfekta moralen gått förlorad, det betyder bara att texterna är opålitliga.
Och opålitliga, är precis vad de är!
Skeptiker har väldigt lätt att identifiera sig med det som
Carl Sagan (1934 - 1996) beskrev så här: Extraordinära
anspråk kräver extraordinära bevis. Detta härstammar från en text av sociologen
Marcello Truzzi (1935-2003) som i sin tur kan ha inspirerats av självaste David
Hume som både klokt och roligt sa att man ska
anpassa sin nivå av tro efter nivån av tillgängliga bevis. En klart respektabel
hållning, långt mer respektabel än den religiösa idén att det man försanthåller
trots brist på evidens, istället kan tas på tro. Det är bara befängt.
Det är alltså inte blott anspråket om upphöjd moral som är
religionernas svaghet, främst då de monoteistiska religionerna. De
monoteistiska religionernas heliga skrifter är lusfulla med orimligheter. Och
inte heller verkar något av det moraliska och kärleksfulla ha träffat de
troende. När "omskärelsedebatten" härjade som värst hösten 2012, var
i princip alla som ville problematisera och nyansera debatten antingen troende
eller liberala mot tro. I princip alla som satte ner foten mot denna form av
barnmisshandel, var ateister och/eller sekularister. Jag vill knappt använda
ordet "omskärelse" om den vanvård som vissa spädbarn utsattes för: De
fick sin förhud avklippt! Ibland utan bedövning! Vi pratar alltså om
egenmäktigt förfarande med barn i och med att förhuden avlägsnas, och
misshandel i och med att det görs utan bedövning.
Jag minns att när Storbritannien ville införa en lag mot
barnaaga i början på nya seklet, var det kristna intressegrupper som
protesterade. Nyligen stämde tre rabbiner New York City för att staden informerar om hälsoriskerna med en mycket grym form av
omskärelse, Metzitzah B'peh, där blod
pressas ur barnets stympade lem, eller sugs ut, då bl.a. med risk för att ge
barnet herpes, för att inte tala om sveket i att utsätta ett litet barn för
detta.
När minaretbyggen i Sverige problematiseras som en svår
fråga, eller när protester kring detta levereras, kan man ge sig på att dessa
alltid kommer från något av våra kristna partier: Sverigedemokraterna eller
Kristdemokraterna. Knappast från några humanister.
Vad ska man säga till någon som anser att religioner förenas
av kärlek? Det som verkligen förenar religiösa, är deras oförmåga att skilja
sant från falskt, verklighet från fantasi. Om vi ska diskutera frågan om godhet
och moral, skiljer sig inte troende speciellt mycket från skeptiker, men om man
ska peka på något, så behövs religion för att få en god person att begå
vansinniga handlingar.
Ta dig gärna an Christopher Hitchens utmaning! Försök att
tänka ut en god gärning som en gudstroende person kan begå, som inte en
skeptiker kan begå. Många, även kristnormativa ateister, brukar vilja bortse
ifrån det sekulära biståndsarbetet, för att kunna påstå att det förkastliga
religiösa biståndsarbetet, där man t.ex. botar AIDS med handpåläggning, är
positivt. Men faktum är att även sekulärt bistånd förekommer, vid sidan av det
religiösa. Evidensbaserad vård förekommer vid sidan av den religiösa, och så
vidare. Försök nu att tänka på en dålig gärning som en gudstroende person kan
begå, som inte en skeptiker kan begå. Direkt borde du tänka på mord på
abortläkare, attentatet mot World Trade Center 2001, självmordsattentat,
Breivik-massakern i Oslo med mera. Att peka ut någon kommunistisk diktator som
både ondskefull och icke-religiös, är att fuska. Gemensamt för alla
vansinnesdåd är att de görs på grund av de föreställningar man besitter, inte de föreställningar man saknar.
Om Torbjörn Jerlerup verkligen anser
att religion kan tillskrivas en inbyggd godhet genom det goda som görs i
religionernas namn (vilket han har misslyckats att styrka), borde inte
religionerna även vara ansvariga för sådant som är dåligt som görs i
religionernas namn? Det verkar vara väldigt frestande att använda goda exempel
från religionens värld för att styrka religionens godhet, men samtidigt får
inte dåliga exempel användas för att illustrera problemen med religion.
Religiöst motiverade konflikter och krig, får inte belasta religionen, här vill
många istället skylla på t.ex. politik. Men väldigt få politiska konflikter
påstås vara religiösa, för att skydda politiken. Vansinnesdåd som görs i
religionens namn, beror alltid på något annat. Om en universitetsutbildad
civilingenjör spränger sig själv och de medmänniskor som råkar stå bredvid
honom, har han för låg utbildning. Att överväga tanken att hans förnuft är
förgiftad av religion, är inget som religiösa människor gärna gör. Hur
uppenbart det än må vara att så är fallet. Så hur hög utbildning måste man ha,
för att vara immun mot religiöst motiverade illdåd? Anledningen till att det är
svårt att svara på den, är att utbildningsnivån inte är problemet. Religion är
problemet. För kravet på allmän utbildning kan inte ligga på en nivå som
representerar en den mest välutbildade självmordsbombaren, plus en
säkerhetsmarginal. Att peka på utbildning är att vara självgod och insinuera
att "jag som inte spränger mig själv i luften, väljer att avstå för att
jag kan så mycket i förhållande till dem som gör det". Nej, du som inte spränger
dig själv i luften, har inte blivit utsatt för mental utpressning där en
himmelsk diktator varit inblandad!
Föregående - Nästa
Föregående - Nästa
Kommentarer
Skicka en kommentar