Några lustiga världsbilder

Det är inte konstigt att föreställningar om konspirationsteorier kan existera i en verklighet som uppfattas så extremt olika av dess olika innevånare. I Matteus 13:36-43 står:

Sedan lät han (Jesus, min anm.) folket gå och återvände hem. Hans lärjungar kom då till honom och sade: "Förklara liknelsen om ogräset i åkern för oss." Han svarade: "Den som sår den goda säden är Människosonen, åkern är världen, den goda säden är rikets barn, och ogräset är det ondas barn. Fienden som sådde det är djävulen. Skördetiden är världens slut, och skördefolket är änglarna. Som när ogräset rensas bort och eldas upp skall det bli vid världens slut. Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall rensa hans rike från alla som förleder människorna och bryter mot lagen, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. Och då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin faders rike. Hör, du som har öron.

Jesus tror uppenbarligen på helvetet, vilket distanserar honom från många av dem som påstår sig ta avstånd från fundamentalism. Officiellt säger Svenska Kyrkan (Michael Öjermo) så här:

Dante, en italiensk författare på 1200-talet skrev en känd bok kallad Den gudomliga komedin. Hans beskrivningar av helvetet är ytterst detaljerade. Den bokens föreställningar har ofta setts som bokstavliga och bibliska. Men Bibeln själv är dessvärre inte riktigt så detaljerad i sina beskrivningar av helvetet. Men nu är det ju Bibeln vi kristna har att förhålla oss till, inte Dante!

Så både Bibelns nya och gamla testamente beskriver helvetet. Jesus själv uttalar sig. Som Öjermo påpekar, kanske inte så detaljerat som Dante, men vem som helst borde förstå att Jesus anser att det är en dålig plats. Detta borde skapa problem för den som säger sig tro på Jesus, men inte på helvetet. Det ställer till problem för den som säger sig tro på Nya Testamentet men inte på Gamla Testamentet. Det inbjuder troende till att revidera sin världsbild.

Finns helvetet? Nej, givetvis inte, men om vi hoppar in i den föreställningsvärld som troende kristna befinner sig i är inte helvetets existens mindre trovärdigt än något annat som förklaras av urkunden. Jag anser att förklaringar som syftar till att påvisa översättningsfel bara visar på ett led där meningar kan ha förvrängda. Låt mig exemplifiera med en satiriker som skämtsamt kommenterar 3 Mos 11:13-19. Där står:

Följande fåglar skall ni betrakta med avsky; de får inte ätas, de är något avskyvärt: örnen, lammgamen, grågamen, gladan, falkar av alla arter, korpar av alla arter, berguven, jordugglan, hornugglan och hökar av alla arter, kattugglan, fiskuven, tornugglan, minervaugglan, pelikanen, smutsgamen, hägern, pipare av alla arter, härfågeln och fladdermusen.

Satirikern skrev lite lustigt, som om han vore Gud, att "jag vill försvara det här med att fladdermus är en fågel i Bibeln. Det kändes rätt då." Peter Olausson som bl.a. skrivit boken Faktoider om försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar, bröt in och ville påvisa möjligheten att vi kan ha att göra med en översättningsmiss, och att 3 Mos inte alls pekar ut fladdermusen som en fågel. Men frågan är till vilken grad man kan säga att 3 Mos verkligen är en korrekt historisk återgivelse? Om de uppenbara tveksamheterna i 3 Mos ska förklaras med översättningsmissar, har vi att göra med otroligt många och otroligt stora sådana. Och som jag sa, översättningsfel visar på att meningar kan ha förvrängts i led, där även det man tror på, kan vara resultatet av en översättningsmiss. Var t.ex. jungfru Maria en jungfru som i "oskuld" eller var hon jungfru som i "ung kvinna"? Jag anser inte att hänvisningen till översättningsmiss håller.

Jag själv har hamnat i ett läge där jag verkligen blivit tvungen att ta ställning till hur jag ser på vissa frågor inom religion och skepticism. Man skulle kunna säga att det är frågor som handlar om vilken "världsbild" man har. Just det ordet, världsbild, verkar vara ytterligare ett av alla dessa frikort som troende kristna sitter på. Eller snarare tror sig sitta på, för detta har inte vunnit någon acceptans inom filosofin. Som jag har uppfattat Mats Selanders text i "Gud och hans kritiker", och även som jag uppfattat newtonbloggaren, ungjordskreationisten och NO-läraren Johannes Axelsson:

Evidensen säger en sak. Man (apologeterna) kan hänvisa till vetenskapliga artiklar som pratar om händelser som skulle ha ägt rum för miljoner år sedan, eller miljarder år sedan, utan att det med nödvändighet står i konflikt med föreställningen om en ung jord. Vetenskapliga artiklar publiceras generellt under inflytande från den ateistiska världsbilden. Alltså, den världsbilden som påstås utgå ifrån att inga gudar finns. Dessa vetenskapliga artiklar kan antingen räknas om till den kristna världsbilden, och då är de höga åldrarna något som egentligen handlar om pre Noaks ark eller post Noaks ark, alltså något som hände före eller efter syndafloden, och så vidare. Ateism är enligt dem en världsbild på samma sätt som kristendomen är en världsbild, och ateism är en lika legitim eller illegitim uppfattning som kristendomen.

(Skolan Johannes Axelsson arbetar på, har flera anmälningar hos Skolinspektionen, men friades på inte helt solklara grunder.)

Ett exempel på olika världsbilders lika värde ger prästen David Castor, som under rubriken "Gudlöshet är inte objektivt" skriver:

"Om ett barn går igenom förskola och skola utan att någonsin i praktiken få möta en livsstil som bygger på till exempel kristen eller muslimsk tro är det indoktrinering; det barnet lär sig att det normala är att inte räkna med Gud i sin vardag. Jag inser att många tycker att det är precis vad barnen skall lära sig, men påstå inte att det har med neutralitet eller objektivitet att göra. Påstå inte att enstaka inslag av till exempel kristen andakt är att visa bristande hänsyn till mångfalden."

Ett exempel på att världsbilder påverkar hur data tolkas ger Anders Gärdeborn i sin text "I begynnelsen...":

"Evolutionsbiologer tror inte att människan skapades som en fullt färdig människa, utan de menar att hon har utvecklats från ett gemensamt ursprung med aporna. Man försöker därför sätta ihop de fynd som finns av människor och apor till sekvenser från antagna människoapor till moderna människor. Bilden visar en sådan sekvens med de vanligaste kandidaterna till den moderna människans föregångare.

Sådana bilder är dock gjorda med evolutionistiska glasögon på näsan. Ser man närmare på fynden så talar det mesta för att de är antigen hundraprocentiga människor eller hundraprocentiga apor."

(Sida 15, härifrån.)

Argument om jämställda världsbilder låter inte så dumt i en första anblick, men problemet är att val av världsbild egentligen inte påverkar hur världen egentligen är beskaffad. Om evidensen säger att en händelse inträffade för 3 miljarder år sedan, kanske det är just 3 miljarder år man ska förhålla sig till.

Man kan resonera kring varför siffran är korrekt eller inkorrekt, men faktum är att ju mer man låter sin världsbild påverka det man håller på med, desto sämre resultat producerar man. Av vad jag kan förstå, är frågan om världsbild ganska viktig för de troende, för att det ger dem ett argument att göra nödvändiga justeringar för att det ska passa deras världsbild, med motiveringen att naturalisterna använder siffror som passar deras. Men ambitionen måste vara att vara objektiv.

Det är inte helt utan att jag känner att jag är orättvis mot de troende, när jag skriver så här. Men när apologeter träder fram för att försvara kristendomen, har de troende ännu inte dragit sitt starkaste kort. Ungjordskreationisten Johannes Axelsson accepterar inte mycket inom naturvetenskapen (evolution, geologi, kosmologi, fysik) men är ändå naturlärare på en kristen friskola. (Alltså, lärare i naturorienterade (naturvetenskapliga) ämnen. Av vissa kallas detta för NO-lärare, av andra för NV-lärare. Detta innefattar förutom biologi även kemi och fysik på grundskolenivå.) Efter att ha läst boken "Gud och hans kritiker" är frågorna om världsbild och evolutionsteorins dåliga förklaringsvärde högst seriöst avhandlade. Värdelöst dåligt avhandlade, men seriöst. Man behöver inte vara ateist för att förfäras över det trams som vi använder våra skattepengar till, när t.ex. ungjordskreationister får vara naturlärare. Man behöver inte vara ateist för att förfäras över vad som egentligen försvaras, men förmodligen finns det något som jag missar.

Tillåt mig åtminstone göra ett försök att angripa världsbildsfrågan. Jag tror att vi alla är överens om att inte Jesus föddes av en jungfru, eller att han återuppstod från de döda. Det är nämligen orimligt. Men jag tror att de som menar att Jesus var en övernaturlig jude, innerst inne vet att det är just världsbilden som försvaras. Alltså dogmen. Snuttefilten. Inte den faktiska historien. Men det kan inte yttras, för det vore hädelse.

Istället oroar jag mig för den andra generationen. När de vuxna kristna inför varandra bedyrar sin bibeltro, talar alla samma språk på samma villkor. Det är inte alls lika säkert att små barn uppfattar nyansen som säger att "detta är inget som vi egentligen tror, bara något vi säger som religiös och kulturell markör". Alltså, att säga att man tror på Bibeln, är ett sätt att säga vem man är. Ett barn måste själv upptäcka att berättelserna strider mot allt vi vet om verkligheten. Berättelserna är inte sanna, de är "sanna". Kanske är det denna insikt som efterlyses från troende håll när kristna tycker att ateisterna är lite för platta och naiva? Lite för nyateistiska?

Nja, det finns snarare exempel på troende som skapar s.k. white lists åt sina barn. De får inte se vilka tv-program som helst, inte läsa vilka böcker som helst, och så vidare. Som exempel på detta har Kalla Fakta lyft fram Plymouthbröderna, och Per Kornhall lyft fram Livets Ord. Generellt brukar kritiskt tänkande och skepticism betraktas som fienden hos de som resonerar så här. Det gäller definitivt inte alla, men Selander tillhör falangen som distanserar från skeptiker.

Om du verkligen tror på helvetet och den eviga elden, eller åtminstone tror att himlen är en bra plats, och ateister inte är välkomna dit. Om du verkligen bryr dig om dina medmänniskor och har vänner som inte delar din tro, som du tror inte är välkomna till himlen, eller rent av är förpassade till helvetet. Rimligen går du då inte till jobbet, rimligen är du då extremt besvärad och gör allt för att ställa saker "till rätta", rimligen är du mycket missnöjd med situationen. Du lär ju inte gå till ditt jobb - för vad är det mot vetskapen om din väns förlorade evighet? Antingen tror du inte, eller så bryr du dig inte. Om du verkligen trodde, borde Jesus ord om den eviga ugnen besvära dig enormt.

Men varför är personer som identifierar sig som "sansade troende" och "moderat kristna" så upprörda över nyateismen? De kan ju avfärda vittnesbörden om Jesus utsagor som symboliska eller rent av felaktiga. Jo, det handlar också om världsbild, om deras världsbild.

Om man identifierar sig som "mainstream" (alltså tillhörande sunda mittfåran) och som sansad, såsom svenskkyrkliga gärna gör, är kritiken mot övernaturlig tro kanske ännu svårare att hantera. Bibeltrogna anser att de tror på något övernaturligt och att de gör det med all rätt medan moderata troende, såsom t.ex. vissa svenskkyrkliga, inte anser sig tro på något övernaturligt alls, och att Gud är det naturligaste i världen. Apologeten Mattias Irving har berättat för mig att han ser sig som en vetenskaplig skeptiker, och uttryckt sitt missnöje med att bli kallad vidskeplig. Men han tror ju på Gud! Vilket hållbart vetenskapligt argument slutar med "...alltså finns Gud"? Efter att ha redogjort för de "bevis" som William Lane Craig använder sig av (i kapitlet Gud och bevisläget) är behovet att lägga dessa bevis på bordet enormt!

Nej, gudstro är inte resultatet av en skeptisk insats, och den som håller fast i en föreställning som visat sig inte hålla, är inte skeptisk - han är godtrogen. Men det kanske inte är så lätt om föreställningarna sitter fast i en historia, i en kultur, i en världsbild och i en religion?

Och på tal om Mattias Irving och världsbilder, så raljerade han nyligen på twitter om personer som tror på chemtrails. Chemtrails (eller aerosolized powder contrails) är en konspirationsteori som går ut på att mänskligheten besprutas av den amerikanska regeringen. Besprutningen går ut på att göra oss mindre skeptiska och mer kontrollerbara. Teorin hålls vid liv av bl.a. socialdemokraten Nina Drakfors, miljöpartiets Pernilla Hagberg och Solveig Silverin och immunologen Sanna Ehdin. Irving skriver bl.a:

Chemtrails-folket lägger ut ättika för att upplösa "bariummoln" i atmosfären som gör folk till psykopater! (Skrivet 2012-10-04.)

Var är Irvings respekt för avvikande trosföreställningar? Eller spelar det helt plötsligt roll vad som är sant eller falskt? Om man nu inte själv förmår att skilja på vad som är sant eller falskt, bör man inte raljera över andra som inte heller förår att göra det, t.ex. de konspirationsvurmande chemtrails-folket. Om det spelar roll vad som är sant eller falskt, borde han inte uttrycka irritation över att sådant som han vurmar för, t.ex. Guds existens, hängs ut för den innehållslösa bluff som det faktiskt är. Trams är trams, även om den som tror på tramset är upprymd av det.

En kritik som brukar vändas mot att jämställa en vidskepelse mot en annan, där den ena är Gud, är argumentet om gudsbilder. Utåt försvarar sig Irving genom att åberopa en extrem subtilitet. Gud är så subtil att han inte längre är ett väsen, blott en lek med språket, något att känna sig upprymd över. Alltså, inget övernaturligt alls. Det är omöjligt för mig att veta hur det ligger till med detta, men om vi då tänker oss att Irving verkligen menar att han inte har några övernaturliga föreställningar alls, varför förtjänar de som tror på chemtrails kritik, medan gudstroende föräras med att ha Mattias Irving som allierad? Alltså, om det är önskvärt att vidskepelse och felaktiga föreställningar ska förlöjligas, kunde lika gärna Irving ha allierat sig chemtrails-folket för att förlöjliga gudstroende. Utan att tro på någon av deras föreställningar. Men av någon anledning drar han en gräns där. Och många med Irving, behöver ha etiketten "fundamentalist" att ta till, för att kunna komma sig för att kritisera gudstroende. Att Gud inte finns på riktigt, verkar inte räcka. Att chemtrails-konspirationen är felaktig, räcker dock.

Jag argumenterar inte för att chemtrails-konspirationen har speciellt mycket gemensamt med gudstro. Gudstro är helt uppenbart en socialt betingad felaktig föreställning, chemtrails är en konspirationsteori, och konspirationsteorier kan ha helt andra orsaker. Solveig Silverins föreställningar stannar inte vid chemtrails-konspirationen, hon menar t.ex. att föreningen Humanisterna står i maskopi med mobilindustrin, och således att när en medlem i Humanisterna pratar om mobiltelefoner som ofarliga, så beror det med nödvändighet på just intresset i mobilindustrin. Men det som gudstro och chemtrails-konspirationen verkligen har gemensamt, är att de är föreställningar som förtjänar lika "mycket" respekt, och är lika "korrekta". De olika föreställningarnas olika orsaker till trots.

(Ordagrant skrev Silverin: "Denne läkare från de ökända s k Humanisterna, som är en lobbyistverksamhet för bland annat mobilindustrin, försökte prata bort mobilstrålningen som en hälsorisk.")

Till Silverins försvar, vill jag säga att hon knappast är ensam om att ha ett dåligt omdöme om föreningen Humanisterna. Författaren Peter Olausson ser på organisationen nästan som om den vore en sekt. Han pratar om föreningens ordförande som en "storpåve", att man inte kan framföra åsikter som avviker från ordförandes, och att föreningen är odemokratisk. Mattias Irving håller med om att föreningen har problem, men ur ett annat perspektiv.

Efter många små möten online (på bloggar, Twitter, Facebook), kan jag intyga att det första en Humanist gör när jag säger att jag är troende, är att ifrågasätta min gudsbild och mitt förnuft. I åtminstone nio fall av tio.

Inte en enda gång har det under de första mötena dykt upp följdfrågor av typen "jaha men använder du din tro för att främja samhällslivet på något sätt då?"

Jag får ständigt intrycket att fokus faktiskt inte verkar ligga särskilt mycket på att skapa ett bättre och mer rättighetsförankrat samhälle. Även om det finns på agendan så ter det sig som att prioriteten är att kritisera att folk tror på Gud.

Jag hör detta sägas från så många håll (alltså inte bara troende, utan även mina akademiska kretsar) att Humanisterna inte känns så seriösa, utan mest verkar ägna sig åt att vara arga på religion. Detta kanske inte är en del av er egen självbild. Ni kanske tror att jag kommer och skriver här bara för att vara elak. Men jag skriver för att ge er en vänlig heads-up, från mitt eget perspektiv. Jag tror att ni på lång sikt kommer att sabba ert varumärke om ni inte tar till er av den växande kritiken.

Innan jag kommenterar detta, vill jag påminna om att detta är samma Mattias Irving som raljerar över föreställningar om chemtrails ett par månader tidigare. Antingen handlar detta om en handomvändning i sin syn på alternativa uppfattningar om hur saker och ting förhåller sig, eller så har vi ytterligare ett exempel på att grundlösa föreställningar helt plötsligt blir oproblematiska i ett religiöst kontext, och det senaste ligger onekligen närmast till hands. Man kan tycka att Irving inte skulle ha raljerat över föreställningarna om chemtrails, utan istället frågat om de använder sin chemtrails-tro för att främja samhällslivet på något sätt. Men om jag nu ställer mig frågan om Irving gör något bra med sin gudstro, så är det första jag kommer att tänka på, att han är redaktör för Seglora Smedja där Helle Klein är chefredaktör. Seglora Smedja säger sig vara en kristen "tankesmedja", men utmärker sig mest för att smutskasta människor som inte delar deras tro, och argumentera för varför skolan måste samarbeta med Svenska Kyrkan för att kristna skolelever. Med det sagt, vill jag säga att de gärna (?) publicerar avvikande åsikter i dessa frågor. Den som mest tar sig ton när det gäller smutskastning och argumentation mot sekularism, är just chefredaktören Helle Klein, men andra åsikter släpps fram. Att koppla avvikande åsikter till rasism för att riva ner dem är ett standardgrepp som används både i "tankesmedjan" och av Irving själv i andra texter, om än aningen relativt subtilt och sofistikerat. Men för att kommentera sakfrågan, att man inte acceptera chemtrailskonspirationen kan vara ett uttryck för vetenskaplig skepticism. Eftersom det inte finns några positiva evidens som talar för chemtrailskonspirationens korrekthet men väldigt mycket som talar emot konspirationen, är det rätt att avfärda den. För den som är beredd att kompromissa med sin skepticism och dessutom betraktar motståndet mot chemtrailskonspirationen som något som står i konflikt med sin världsbild, är det nu nära till hands att börja gräva undanflykter. Dessa skulle kunna vara något i stil med:

Min bild av chemtrailskonspirationen är väldigt sofistikerad och subtil.

Chemtrailskonspirationen är ett metafysiskt anspråk som ligger bortom vetenskapens intresse.

Du är förledd av statens propaganda som syftar till att släta över konspirationen.

Och det samma gäller givetvis kristendomens gud. Inget tyder på att några gudar över huvudet taget finns, och undanflykterna för att ta in detta enkla faktum har vi alla sett allt för ofta.

Min gudsbild är väldigt sofistikerad och subtil.

Gudshypotesen är ett metafysiskt anspråk som ligger bortom vetenskapens intresse.

Dina föräldrar har inte stöttat dig i din andliga utveckling.

Fundera istället på varför vetenskapen skulle vara ointresserad av en så viktig fråga som huruvida Gud finns eller inte. Frågan kittlar inte bara fantasin, utan den får också konsekvenser över hela samhället, inte minst på våran syn på kunskap.