Bakgrund: Syftet med
den humanistiska afterwork som gick av stapeln igår (7/2) var att några
nyateister (som t.ex. jag) skulle få stöta och blöta synen på humanism och
religion med några mer liberalt och vänligt sinnade personer från Förenade
Humanister (FH). Men med denna afterwork utannonserad på nätet, kunde jag inte
motstå att gå i en filosofisk debatt med en meningsmotståndare. Jag fick inte
så mycket tid som jag hade hoppats på att prata med FH, men jag hoppas att vi
kan ha tillställningar som denna många fler gånger. Låt mig istället få bemöta ett
par intressanta påståenden om filosofi, religion och vetenskap som togs upp
under kvällen: Finns Gud, och är frågan om Guds existens en vetenskaplig fråga?
Alla, även
vetenskapliga skeptiker tar vissa saker på tro, och även ateister lever i en
subjektiv verklighet fylld av egna sanningar. Därför är det inkonsekvent att
hävda att en gudstroende person gör avkall på sin vetenskapliga skepticism.
Argumentet kan förklaras med en liknelse. Tänk dig att du möter två stora och
hotfulla personer i en mörk gränd. Du är försvarslös, du kanske tänker på att
du inte vill bli rånad eller nedslagen. Utan att de två hotfulla personerna
egentligen har gjort något konkret olagligt mot dig, så känner du dig hotad.
Detta exemplifierar en "subjektiv sanning" som en ateist eller en
vetenskaplig skeptiker kan känna av. Det är en föreställning baserat på något
som kanske inte kan bevisas, men som vilar starkt i en upplevelse - en
subjektiv känsla. Det kan ändå vara "sant" för den personen som kände
sig hotad, att situationen var just hotfull. Bara för att detta inte går att
bevisa och bara för att inte alla upplevde situationen på samma sätt, betyder
inte det att situationen kan förringas. Det är på samma sätt med kristendomens Gud.
Att man känner Guds närvaro, och upplever att Gud finns, kan betyda att det
faktiskt är så att Gud finns och är närvarande. Av samma skäl som inte
"hotet" kan avfärdas, kan inte Gud avfärdas.
Det största problemet som jag ser med ovanstående argument är
att många personer har en känsla av vad som skulle
kunna hända. Att två storvuxna personer hotar en man i en mörk gränd,
kräver färre obevisade hypoteser än att Gud finns. Man kan tro på ett hot, för
att man redan tror på "män", "mörka gränder" och "potentiellt
hotfulla beteenden". Men förekomsten av gudomar och deras förmåga att
interagera genom känslor, är inte alls lika självklar för många. Ännu mindre
självklart blir denna haltning i liknelsen om vi föreställer oss en eller flera
gudar från en främmande religion. Och om vi accepterar gudomars existens, hur
vet vi att vi tillskriver upplevelserna till rätt gud? I ett scenario där det
gått riktigt fel, kan känslorna komma från superevolverade utomjordingar, och i
ett annat scenario kan känslorna vara en produkt som vi själva framkallar.
Precis som situationen med de hotfulla männen kan situationen vara något vi har
hittat på, men det kan också vara på riktigt utan att vi behöver ändra i
speciellt mycket annat vi tror oss veta om verkligheten. Igen, många tror att
män finns på riktigt, o.s.v.
Att försanthålla Guds
existens är inte problematisk ur ett intellektuellt perspektiv. Gudstro behöver
inte vara kompatibelt med hur vi hanterar andra vetenskapliga frågor, eftersom
frågan om Guds existens står bortom vetenskapen. "Gud finns" skulle
inte ett vetenskapligt anspråk, eftersom det inte går att undersöka eller testa,
och eftersom det inte är ett vetenskapligt anspråk, så borde inte någon ha
några problem med att naturvetare är gudstroende. Naturvetare som tror på Gud
kan vara utmärkta vetenskapliga skeptiker, eftersom vetenskaplig skepticism
bara handlar om synen på vetenskap - inte synen på Gud.
Det klassiska god-of-the-gaps-argumentet bygger på att om
man inte förstår ett visst naturligt fenomen, och klassificerar fenomenet som
något ovetbart, skapas en kunskapslucka där det skulle vara legitimt att
placera in sin personliga vidskepliga förklaring. För en gudstroende är det
naturligtvis Gud. Som exempel kan inte Michael Behe förstå hurbakterieflagellen kan ha evolverats, alltså är det hans Gud som har skapat den.
Och eftersom inte William Dembski kan tänka ut andra krafter som skaparkomplexitet och mångfald än lag, slump och design, så måste design väljas somförklaring där inte lag eller slump bidrar med någon förklaring. Detta är ett
modifierat god-of-the-gaps-argument som går ut på att eftersom vi inte vet hur vi kan testa Guds existens, ska Guds existens
betrakta som ovetbar, och därför är det första argumentet om subjektiva
sanningar fortfarande giltigt. Men argumentet kan diskvalificeras på samma
grund som det traditionella god-of-the-gaps-argumentet. Dessutom vill jag
tillägga att ett påstående om den objektiva verkligheten kan vara ett
vetenskapligt påstående även om vi tar hänsyn till god-of-the-gaps. Säger
påståendet något ett socialt fenomen eller något naturens beskaffenhet, kan det
finnas ett vetenskapligt intresse att ta ställning till påståendets korrekthet.
Speciellt om påståendet har mycket stor dignitet (gud/gudar finns) eller
extremt stor dignitet, som t.ex. "den gudstro just jag besitter står inte i
konflikt med hur den objektiva verkligheten är beskaffad". Alltså: Jag tror
inte bara på Gud, guden i fråga finns.
Kommentarer
Skicka en kommentar