Anders Hesselbom

Det finns en skillnad mellan påståendet "jag tror på Gud" och "Gud finns". Att säga att man tror, är inte i sig självt förknippat med någon bevisbörda, eftersom det bara säger något om ett ställningstagande man har gjort. Det andra är en utsaga om den objektiva verklighetens beskaffenhet. Det finns också en likhet. Båda avslöjar nämligen ditt ställningstagande om den objektiva verkligheten. Att säga att "Gud finns" är att uttala detta ställningstagande, att säga att "jag tror på Gud" är att berätta att man gjort detta ställningstagande. Man kan säga exakt samma saker om homeopati. "Jag tror att homeopati kan bota cancer" och "homeopati kan bota cancer" avslöjar även det resultatet av personens syn på en vetenskaplig fråga, nämligen homeopatins påstådda funktion. Hur man ser på vetenskapliga frågor, visar sig när man får mothugg i sina föreställningar. I den ena ytterkanten har vi vetenskaplig skepticism. Att vara vetensk

Igår bemötte jag Therese Erikssons text om respekt för tro och religiös beröringsskräck. Eriksson hör av sig till mig och betonar att hon inte alls vill ha oreserverat stöd för sin tro, utan att det är just respekt som efterfrågas. Jag vill betona att alla föreställningar man kan besitta, inte alls med nödvändighet genererar respekt. Att man är öppen med sin tro, leder ofrånkomligen till konfrontation, även av dem som har en mer pragmatisk syn på kunskap, och inte alls har samma uppfattning om vad som är värt att respektera. Jag själv har gjort resan från gudstroende till icke-troende, eftersom jag tillät mig att pröva mina trosföreställningar mot min syn på kunskap. Detta resulterade i att jag blev tvungen att intala mig själv att inga gudar finns på riktigt. Den religiösa känsla som så många känner, behöver alltså inte komma från Gud, de kan komma någon annan stans ifrån. De kanske rent av är inneboende i mitt huvud. Här vill jag alltså betona att Erikssons ursprungliga analys om sa

Detta är en replik till Therese Erikssons text om religiösberöringsskräck . Eftersom Eriksson etablerar sin religiösa tro först, får väl jag göra detsamma. Jag kommer från ett kristet hem, men är ateist sedan ett antal år. Fram till sin pension var min mor anställd av EFS och min far är fortfarande folkvald i POSK. Min förra flickvän var ateist med rötter i ett icke-troende hem, och min nuvarande hustru är ex-pingstvän och ateist när vi träffades. Jag har tagit intryck av dem båda. Min replik tar avstamp i hur Therese använder uttrycket "religiös beröringsskräck". Som filosofen och hjärnforskaren Sam Harris påpekar, så betalar man ett pris för vad man tror på. Är man öppen med t.ex. sin gudstro, kommer man nästan automatiskt i konflikt med humanister (i bemärkelsen sekulärhumanism) eller vetenskapliga skeptiker. Jag vill förtydliga skillnaden mellan skepticism och vetenskaplig skepticism genom att påpeka att jag egentligen är ganska godtrogen av mig. T.ex. så har jag int

Jag blev nästan lite nervös över att se att det var Martin Rundkvist, VoF's ordförande, som blev intervjuad i senaste Humanistpodden . Det skulle handla om religion, alltså det ämne som VoF utmärkt sig för att inte kunna hantera något vidare. Martin skötte sig bra, som han alltid gör, men det kan vara för att han parerade när kärnfrågan kom för nära. Som den bråkstake jag är, måste jag belysa detta. Absolut inget ont om Martin - han är odiskutabelt en förebild för mig - och därför vill jag inte recensera Martins åsikter här, jag vill blott kommentera vad som absolut bör belysas när man pratar om religion och skepticism. Så lyssna gärna på intervjun med Martin, jag håller med om i princip allt han säger, men jag skulle vilja förtydliga lite. Först vill jag säga något om vetenskapliga anspråk, därefter något om konsekvenser av vetenskapliga anspråk. Man bör inte välja fel auktoriteter när det gäller att försvara ett positivt vetenskapligt anspråk, som t.ex. att homeopati fungera